Månskenspromenad.

Överdimensionerad inläggsproduktion. Men det beror säkert på att jag kommit från ett jullov då jag egentligen inte gjort annat än umgåtts till att plötsligt bo ensam. Om jag läser högt vad jag skriver kan jag låtsas att jag pratar med nån. (Skojar bara, naturligtvis pratar jag inte högt för mig själv.)

Jag höll på att få livsattack här så jag blev tvungen att gå ut och lufta mig. Tänkte gå på promenad en bit längs ån. När jag kom ut kändes det nog mest som att här är kallt och mörkt och jag har ingen mössa men jag gick i alla fall. Och om det var värt det. Månen sken över isen så det var alldeles galet vackert. Jag fotograferade och tittade och fotograferade. Fotona blev mest suddiga och orangea (som man inte kan säga) men jag har ju allt i mitt huvud där det ändå är allra vackrast. Wow. Jag bara stod där och överväldigades och suckade av lycka.

Sen gick jag hem och hade ont i öronen. Men det reder sig. Och om jag plötsligt skulle hitta min kamerasladd ska jag lägga hit de foton som blev helt okeja.