En dag i mitt eget sällskap och om att förälska sig.

I dag var min alldeles lediga dag och jag hade redan tidigare bestämt mig för att jag skulle gå på bio en dag denna vecka så det blev i dag. Gick först på stan en stund i allsköns ro och hittade inte särskilt mycket, fast lite.

Eftersom det var en helt vanlig torsdagseftermiddag var jag övertygad om att jag skulle sitta ganska ensam i biosalongen men det kom faktiskt några andra människor. Vi var en fascinerande blandning på omkring 10 personer bestående av tanter, tonårstjejer och udda typer. Ni kan placera in mig i den grupp där ni tycker jag bäst passar.

Filmen heter The Italian Key. Den var i ärlighetens namn ganska märklig och halvdålig. Vilket jag anade redan innan eftersom man inte hört nånting om den och inga stora kändisar spelar med i den. Man måste dock älska den eftersom det är Italien. För den italienska accenten, vackra landskap och kvinnor, charmerande äldre män och snygga yngre män, bedårande frisyrer och klänningar (och parasoll!). Och romantik, inte att förglömma. Där finns alla kärlekshistorier representerade så det är bara att välja vilken man tycker bäst om. Dessutom fanns där den där speciella glädjen av att verkligen leva på riktigt och njuta av det också.

Så: om du vill se en riktigt bra film ska du inte välja den här, men om du är ute efter att bara gå på bio och mysa en helt vanlig eftermiddag passar den alldeles utmärkt.

(Bilderna är lånade från finnkino.fi)

- But I have no one to love!
- There's a million people in this world. Maybe you just don't want to love?

Ja, och det där om att förälska sig. Det är kort och gott fråga om en kärlekshistoria mellan mig och Italienfilmer. Vad är det med dem egentligen? Det är bara så vackert. Och så verkar dom verkligen kunna det där med att leva i Italien. Jag ska försöka åka dit och lära mig nångång.