Knän, lågstadiebarn och att glömma bort lillajul

I går kväll satte jag mig på tåget och åkte hem efter ett fint och långt veckoslut i Kokkola. Det gick bra så när som på att det satt två ryska killar i samma vagn som jag på det första tåget. Och den ena hade mage att lyssna på musik högt. Och hans kompis var inte alls till någon hjälp exempelvis genom att säga åt honom att hålla tyst, utan satt bara bredvid och sov. Jag blev inte galen trots allt men fick väldigt ont i knäna. Av att sitta så länge alltså. Det är väl åldersbesvären som börjar göra sig gällande. Förutom det gick allt bra tills jag skulle ta bussen från tågstationen hem. Bussen som aldrig kom, bussarna som aldrig kom, faktiskt. Så jag fick gå. Efter att ha suttit och väntat i en halvtimme. Jag gav upp och tog min kappsäck och klampade iväg. Det var i alla fall inte kallt och i all min irritation tog det inte särskilt länge heller. Men nu tror jag inte att jag tänker åka tåg eller buss på ett tag.

Jag fick jobb när jag var hemma :) Vikarierade på lågstadiet torsdag-fredag och måndag-tisdag. Det påminde mig om varför jag inte vill jobba på ett lågstadium i framtiden men varför det är ganska roligt i alla fall. Det är väldigt uppfriskande att vara bland barn. De säger så roliga saker.

Att det var lillajul hann jag knappt lägga märke till. Hela min familj inklusive jag glömde bort att julpynta så det enda som signalerade högtiden var att vi åt lillajulsmiddag. Snö fick jag inte se förrän i Bennäs, genom tågfönstret. Och nu vill jag helst inte att det ska bli jul för fort för jag har väldigt mycket som ska hinnas med innan dess. Men det blir det om 3 veckor vare sig jag vill det eller inte. Det är i alla fall skönt att vara här för sista etappen.