Fryst tjej

I dag har jag överträffat mig själv. Jag satt i skolan och läste i 3 timmar!! Då brukar min koncentration ha lämnat mig för ungefär 2 timmar och 45 minuter sen. Men ibland går det tydligen.

Jag var så nära att börja gråta när jag skulle cykla hem. Det var så sjuttons kallt! Jag var fem före att släppa ifrån mig ynkliga snyftningar där jag ryckigt trampade fram. Jag har verkligen inte långt hem men nu var jag tvungen att åka in via butiken (klarade mig inte med mina matförråd trots allt) och det tog nästan knäcken på mig. När jag hade ungefär hundra meter kvar hem tänkte jag att jag nog aldrig har haft så kallt. Men det har jag säkert haft. Man har nog bara nåden att alltid glömma bort hur det är att ha fruktansvärt kallt. När tårna, fingrarna och ansiktet långsamt försvinner ur ens känselradie. Nåja, dom kom tillbaks! Tack vare golvvärme, stickatröjor, yllesockor och filtar.

Jag sitter igen och myser med Tomas Sjödin. Han kan det där med att sätta fingret på just de där känslorna jag har ibland. Nyss läste jag det här:

"När han simmade i havet fick han kroppskontakt med skapelsen. Här förstärktes känslan av att han bara var en liten prick i en oändlig tillvaro, en liten kork på världshaven." (Ur: Tusen olevda liv finns inom mig.)

Just så känns det. När man möter det vidsträckta havet i hela dess majestätiska uppenbarelse.