Om att sova så otroligt dåligt.

Mina syskon är fantastiskt härliga och jag tycker om att ha dem omkring mig men ibland är det helt enkelt smått katastrofalt att sova tillsammans med dem. I går natt låg jag och vände och vred mig i en halv evighet kändes det som för att det ena syskonet i fråga snarkade och det andra låg tvärs över min säng och tvingade mig att hålla till godo med ungefär 45 cm madrass. Vilket inte var helt lätt eftersom jag plötsligt out of nowhere fick en sticka nånstans i området mellan rumpan och nedre ryggen (!) och inte kunde ligga hur som helst. Och kalla mig lat men jag orkade faktiskt inte stiga upp och leta efter stickor att dra ut mitt i natten. Dessutom mådde jag illa.

Morgonen, som vi som börjar jobbet 11-12-tiden kallar det, blev desto bättre. Jag cyklade till jobbet och passerade på vägen två arbeitskaar (vet inte vad man ska kalla dem när man inte är riktigt säker på vad det är de gör men de såg i alla fall ut att röja stora grenar vid vägkanterna). Till min stora häpnad och mitt nöje också för den delen hälsade en av dem på mig. Jag identifierade honom som en snubbe som köpt glass av mig en vecka tidigare ungefär. Han kom till butiken och stod där hur länge som helst och babblade om hetta och luftkonditionering och drack vatten och så där. Likväl blev jag jätteförvånad att han kom ihåg mig men det var så kul att jag skrattade hela resten av vägen till jobbet. Fast då har jag också ganska lätt för att skratta.

Nu står mäkkenmat och National Treasure 2 på menyn så hej så länge :)