Funderingar.

Jag bygger pussel. Det är otroligt avslappnande, har en terapeutisk effekt och så är det sjukt beroendeframkallande. Jag tror jag skulle kunna sitta där hela dagen. Fast i dag har jag varvat med lite solsittande och skola också. (Jag tycker om skolan, förresten.) Men strax ska jag återgå till mitt pussel.


Det är lite som med livet. Ibland serveras rätt bit i handen på dig och den slinker på plats hur lätt som helst. Eller så får man leta hur länge som helst efter biten som man vet exakt hur ser ut och när man lägger dit den får man ändå ta bort den 10 gånger innan man är övertygad om att den ska sitta där. Och om man bygger pussel som vi brukar göra i min familj (eller jag och systrarna i alla fall) så har man kanske en bit som man verkligen skulle vilja att passade just precis där och när man hunnit bli tillräckligt irriterad smäller man dit den med våld. Det hjälper. På sitt sätt.

Eller kanske det är mer ett antiliv. Inte död då utan lite verklighetsflykt. Jag tycker om att sitta där och vara helt avskärmad från allt annat som kan göra precis vad det vill för just nu bryr jag mig inte speciellt mycket.

Det är lite som att läsa en svinbra bok. Det är länge sedan jag läst en svinbra bok. Jag blir väldigt sugen på att läsa Heart of Darkness igen. Jag tror jag ska läsa den i sommar. Rekommenderas!